Verksamheten på Abrigo får stort stöd genom kollekter och föreningsgåvor från församlingar i Svenska kyrkan genom Insamlingsstiftelsen för Abrigo Rainha Silvia. Här finner Du Insamlingsstiftelsens senaste kollektbrev, mer information kan Du få genom Insamlingsstiftelsens hemsida www.abrigo.se eller via mail info@abrigo.se

​

För att hämta vårt senaste kollekcirkulär klicka här:

​

 

​​​​​​​​​Jag heter Michelle

​

och tillbringade mina fyra första år på Abrigo. Mamma var bara 13 år när jag föddes, sex år yngre än vad jag är nu. Efter åren på Abrigo fick mamma ett jobb, men det fanns inga daghem så hon fick betala för ett fosterhem. Jag slapp hamna på barnhem, och bodde hos bra familjer. En gång i månaden träffade jag mamma När jag var ledsen tänkte jag alltid på Abrigo som platsen där inget ont kunde ske. Jag hade bra betyg i grundskolan och ville fortsätta till gymnasiet. Men mamma blev utan jobb, och allt blev allt hopplöst. Jag sa till mamma: Vi måste fråga om Abrigo kan hjälpa oss. Vi åkte dit och pastorn berättade, att han kände till en skola som skulle passa mig och att Abrigo skulle stödja mina studier. Två veckor senare var jag elev vid Lutherska kyrkans internatskola, i en isolerad glesbygd och bland ungdomar från enkla familjer, småbrukare och lantarbetare. Deras fattigdom var annorlunda än den jag upplevt. Familjen jobbade tillsammans, man höll ihop. Jag tänkte: Varför klarar de att ta hand om sina barn, när mamma inte kunde? Jag kände frustration och ilska. Det var då jag mötte den moderna baletten genom en danslärare som kom till skolan och gav undervisning. Baletten förändrade mitt liv. I dansen förvandlas min ilska och mina besvikelser till harmonisk kraft. Min lärare uppmanade mig att söka till scenskolan vid Universitet i Rio. Bland tre hundra sökande blev jag kallad till uttagningsprov. Mina medsökande hade studerat balett sedan de var sex år. Jag hade gått danskurs några gånger i veckan under tre terminer!   Men jag tänkte: Balett är inget jag lärt mig. Det är en del av mig. Lugn gick jag in till uttagningsgruppen för att visa vad jag kunde och berätta om mina drömmar.  Två veckor fick jag beskedet att jag var antagen. Första veckan i mars börjar en ny fas av mitt liv. Tack till Abrigo och alla er som gett mig chansen att få studera, och tack mamma för att du alltid kämpat för mitt bästa.

​